Konst där jag går förbi

Det finaste är när något får en att stanna upp stanna till. I detta sammanhang fysiskt. Färger som inte ”hör hemma”. Sådant stadens väggar inte brukar tapetsera min omvärld med.

På två dagar sprang jag in i denna konst.

En kvinnokampsnäve som slår snett uppåt i en gångväg vid Östercentrum i Visby.

En svärdfisk på en betongklump.

Och en gotlandsbagge som skyltar för acceptans och gränsöverskridande kärlek.


Carolina Falkholts ”RUM” med snippor i Visby innerstad.

Det här inlägget postades i Kuriosa, Skriverier & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s