Ibland behöver bara man evigheten

Det var en dag, som vilken som helst i det lilla ingemansland jag nu befinner mig i.

Jag tog den silvriga, den stora och åkte österut.

Där österut, på Östergarnslandet, finns ställen, stenar, barr och strån som får mig att andas på ett annat sätt.

Jag hade packat min älskade ryggsäck med vatten, mackor och böcker.

Men först gjorde jag som jag kände. Använde mina fötter och lyssnade på ord om eftertanke, konst och politik. (Två Värvet-intervjuer som jag rekommenderar: Åsa Linderborg och Lars Lerin)

Med mig i huvudet och hjärtat hade jag Molkom. Mina klasskompisar var på plats på folkhögskolan just denna dag då jag spatserade längs kalkstenstränder. Dessutom bär jag med mig ständiga minnen från det som är så stort i mitt liv.

Jag satte mig för att läsa.

Ibland behöver bara man evigheten och oändligheten framför sig.

Det här inlägget postades i Var Dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s