Om att demokratia

Jag röstade i Europaparlamentsvalet i veckan. Det är viktigt för mig att utnyttja min rösträtt. För hur rik jag än är, hur fattig jag än är och vilket kön, etnicitet, religion jag än tillhör så är jag berättigad en röst om jag fyllt arton. Inför årets val hade jag åldern inne. Vad min röst föll på tycker jag inte är så vidare värst relevant att skriva här. Det viktiga är att man tar sig till sin vallokal och sätter ett kryss på ett papper och intygar att man är den man är, så är det färdigt. Inte så vidare värst ansträngande.

Min vecka har fortsatt vara väldigt politisk. I torsdags lyssnade vi på Gustav Fridolin som talade på filialen till Molkoms folkhögskola inne i Karlstad. Men det som fått mig att tänka allra mest är min onsdag. Det var nämligen så att Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna kom till Stora torget i Karlstad för att tala. Vi var så förbannat nyfikna att vi inte kunde hålla oss borta. Vi ville se, vi ville känna på det som händer i Sverige just precis nu. För där stod flera hundra med röda flaggor, vanligt folk med vända ryggar, barnvagnar och ett tjugotal som väntade på sin hjälte. Så kom Jimmie. Torget brusade upp i buarop och ”inga rasister på våra gator” och ”åk hem Jimmie”. Lite tafatt försökte en försvarskör kämpafram ”heja Jimmie!”.

Under kvällen omhändertogs flera människor av polis. Jimmie fick inte säga så värst många ord.

Det har debatterats flera gånger om: Sverigedemokraterna har yttrandefrihet. De som inte håller med SD har yttrandefrihet. Var går den gyllene gränsen? När är det nog? Vad är okej? ”Att vända ryggen mot rasismen”? Att skrika ”inga rasister på våra gator”? Att skrika ”TÅRTA”? (om ni minns den här händelsen?).

Är det okej att stå på ett torg eller hänga upp reklam i tunnelbanan och säga att människor som befinner sig i detta landet inte hör hemma här?

Jag tänker och tänker och får inget svar. Men där stod vi i alla fall, mitt i skärningen mellan de som skrek och höll upp plakat och de som hade slips och pins med den sverigedemokratiska blomman på. Min vän Katri sa att hon tyckte att det ändå var vackert. Att alla kunde stå där sida vid sida, och tycka jätteolika, utan att slåss. Jag är beredd att hålla med.

Det här inlägget postades i Skriverier & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s