Det obekväma

I går såg jag en film. Anna Odells Återträffen visade på Arenan i Karlstads Stadsbibliotek. Så sist av alla i typ hela världen har jag fått ta del av filmen som inte liknar någon annan.

Återträffen handlar om när en klass återförenas tjugo år efter att de gått ut nian i Enskede skola. Idén till filmen fick Anna Odell då hon själv inte blev inbjuden till klassens återträff. Filmen är skriven och regisserad av Anna Odell, som även spelar huvudrollen. Med filmen vill hon försöka visa vad som hade inträffat om hon varit inbjuden. Det som ville undvikas. Det klassen var rädda för skulle hända. I del ett av filmen är Anna inbjuden till festen och håller ett tal till sina klasskamrater. Om hur hon upplevde sin skoltid. Stora protester följer. ”Det är ju fest”, ”det är inte någon jävla gruppterapi det här”, ”vi är här för att ha trevlig”. Klasskamraterna vrider sig i stolarna.

Anna visar det vi inte gör. Det vi inte vågar. För vi är så förbannat rädda för att konfrontera. I del två gör Anna just det. Hon försöker stämma träff med sina kamrater för att visa filmen som utgör del ett. Var det detta de ville undvika när Anna inte bjöds till festen?

Jag älskade att Anna ställer frågan till de hon minns som mobbade henne. Att hon tar chansen att ”säga det hon inte kunde uttrycka då” är ett så vackert och nyfiket sätt att försöka vända världen rätt. Hon vill inte hämnas, hon vill belysa. Det finaste med hela filmen tycker jag är hennes sätt att skapa obekväm stämning. Det där obekväma vi springer från varenda jävla dag. Det där vi inte klarar av i nästan någon situation. Det ska vara lätt och glättigt och skrattas till lite. Men ibland (ganska ofta skulle jag säga) behöver vi obekväm stämning för att inse saker, för att det inte är så jävla glättigt och glatt jämt.

Annonser
Det här inlägget postades i Kuriosa, Skriverier & tankar, Var Dag. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Det obekväma

  1. Tim Sterner skriver:

    Det är så oerhört viktigt det här. Vi måste bli bättre på det obekväma. Vi måste våga skava lite mer. Bra att Anna, och du, belyser det. Mobbning är en hjärtefråga för mig. Så jag blir väldigt glad varje gång någon tar upp kampen. Vi människor har alltid varit väldigt duktiga på att skratta bort allvar. Det är befriande när någon sätter skrattet i halsen och inser något om sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s