Amerika: Big Sur & San Simeon

Den tredje delen av Amerika äventyret kommer här lastat och fint packeterat:

Vi körde längs Highway one med hjälp av Samantha, vår nya GPS-kompis som sa till var vägen svängde och så.

Vi stannade när det fina blev alldeles för fint. Klev ur bilen och kom överens om att detta land är ganska så jättehäftigt.

Fast det är ju pappa också. Och man måste ju matcha häftigt land med häftig pappa.

Och så blev vi lite rädd för denne bron. Bixby bridge som var ganska så jättehög över vattenytan.

Känns så himmelens dumt att kommentera allt detta fina med några sketna ord. Men man liksom svimmade flera gånger om av att allt var så högt och vackert och olikt och bara underbart.

Vi tog en fikapaus med ”helt okej” utsikt.

Jag införde en amerika-tradition att om man orkar så ska man smaka restaurangens ”chocolate layer cake”.

Så måste man ju spana på alla Mustanger som står och retas bredvid vår lille Ford.

Men sådant hinner man ju inte med hela dagen. Vi hittade istället en strand där vi tyckte att några stenar såg lite suspekta ut…

Det var sjölejon och sälar som låg och bytte päls i sanden. Tydligen är San Simeon bästa hänget om man är en sälis och ska skala av sig allt skinn på en månad eller två.

I San Simeon skulle vi nämligen hälsa på vår kompis Wille. Tydligen hade han kolat vippen för några år sedan. Men hans hus stod kvar och en himlans massa folk sprang runt där, som om det vore ett museum.

Så vi hängde på denne balle herre som guidade oss genom ”the grand rooms” av Hearst Castle, som var det lilla hus vi besökte.

För detta var ”huset” som William Randolph Hearst byggde under 28 år. Han samlade på antikviteter: tak, marmorfigurer, stolar, tavlor: allt du kan komma på! Och mitt i detta levde han som den tidningspamp han var på tjugotalet.

Och hans kompisar var ofta där. Här fick man sitta om man väntade på frukosten, tex.

Om man var badsugen så fanns en pool med kolonner runt. Lite enkelt inrett sådär.

Allt är liksom inrett i en enda kompott av gammalt och nytt, jättegammalt och lite smågammalt.

Pappa vilade sig vid poolkanten.

Jag förstår vad Wille tänkte när han började bygga med den här utsikten.

Och tanken med detta ”ranch-hus” var att det skulle kännas som en liten medelhavsby. Tycker han lyckades ganska bra med det.

Klocktornen på ”casa grande” var först tänkt att vara ett, men så tyckte Wille att det skulle bli snyggare med två, så då blev det så.

Vissa delar hann inte ens bli färdiga under de ca 30 år som man skapade slottsområdet.

Pappa tyckte att det allra häftigaste var den romerska inomhuspoolen.

Och jag håller med: rätt pampig.

Och när vi tittat färdigt på allt pampigt uppe på William Hearst kulle var det ganska så skönt att sjunka ner på hotellsängen.

Och bilen fick också vila en stund innan vi det blev nästa äventyrsdag och nya mål. Var vi hamnade sen kikar vi på en annan gång!

Annonser
Det här inlägget postades i Äventyr, Foto. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s