Amerika – San Francisco

Jag var i Amerika och kom hem för några dagar sedan! Vi kikar på vad jag gjorde då!?

Det var alltså så att den där fredagen för några veckor sedan, då lillasyster gick ut nian, packade pappa och jag ihop det lilla livet och for söderöver. Vi landade på Arlanda sisådär vid fyra på lördag morgon. Så här piggeluras var vi då.

Och på något vänster, med en mellanlandning och lite trångt flygplansgos så hade vi tagit oss över hela Atlanten OCH hela kontinenten Amerika. För vi hade lyckats landa i San Francisco.

Det var som ett lite mindre, mycket blåsigare New York.

Först hamnade vi på hotellet (ett helt okej hotell!! vilket jag ej väntat mig) och bråkade lite med incheckningspersonalen pga vi fanns i deras system. Sånt hatar jag när jag är hungrig och har rest ett dygn.

Sedan kryssade vi mellan människor utan hem och med katter i kundvagnar. Det fanns en hel del sådana kompisar i San Francisco.

Vi hamnade till slut vid Union Square som visade sig bli vårt häng de närmsta dagarna. För halva glädjen är liksom att konsumera en annan stad. Bara glo storögt och sitta still. Min käre fader är mycket bättre på detta än jag själv. Är som väldigt mycket spring i bena på mig. Men detta blev i alla fall vårat häng i SF. I New York fastnade vi för Broadway och i Rom vilade vi rumporna i Spanska trappan.

Någon gata ner ligger Powell Street där många affärer slingrar sig ner till ändhållplatsen för alla Cable Cars.

Mysigt tyckte jag. Men det blev inget Cable Car åkande just idag.

Istället tog vi oss till hotellet och somnade med detta träd som utsikt. Fint värre om  man gillar muminhuset.

Vi vaknade upp till ett dimmigt och soligt San Francisco. Promenerade alldeles för långt men hittade till slut en hållplats för dagen till ära skulle vi åka rälsbuss. Mitt i alltihopa höll San Francisco Marathon på.

Vi åkte ner till hamnen och passerade Bay Bridge på vägen.

För vi skulle ut på äventyr.

Jag älskade båten på en gång. För man fick lite distans till staden där man snubblar över sovande människor på trottoaren och människor som skriker och tigger. Ni vet jag är ju som ganska (JÄTTE) rädd och harig av mig. Och något som skrämmer mig oerhört: mysko människor som det finns en helt del av i typ San Francisco. Jobbar dock på denna egenskap så döm mig inte alltför hårt.

Vi tog sikte på Alcatraz med vår lille båt.

Och skymtade Golden Gate-bron på håll.

Alcatraz samlade plusspoäng hos pappa när han hittade detta ekipage.

Vi började vandra upp längs klipporna och passerade Statsparkens trädgårdar och indianernas efterlämningar. Det var ju indianerna som lobbade väldigt hårt för att nationalparkerna och statsparkerna skulle skapas. I ett och ett halvt år belägrade de till exempel Alcatraz-ön. Och om man är envis får man som man vill :)))

Vi nådde cell-byggnaden och inledde en ljudguidning genom fängelset.

Vi fick höra fångar och fångvaktare, om flyktförsökt där man grävde genom betong med skedar och om hur kallt det var.

Man fick prova att gå in i bestraffningscellerna där det var mest mörkt och otäckt.

Så spanade vi in hur vaktledarna bodde. Med bra utsikt och olåsta dörrar tydligen.

När vårt fängelseäventyr var slut landade vi i Fisherman’s Wharf och promenerade längs piren tills vi hittade en bit mat som föll oss i smaken.

Så hoppade vi på en turistbuss och susade runt så håret virvlade.

Man fick akta så man inte fastnade i alla ledningar.

Men det var värt alla fintar under ledningar: vi skulle ju till Golden Gate-bron.

Tjenare! Sönderblåst av motorväg och öppet tak på buss, men framför Golden Gate!! Där Steph åker i introt till Huset fullt liksom!!! Ballt ju!

Vi tog en promenad över den två kilometer långa bron. En mindre trevlig sådan kan jag lova huuurrni. Det blåser HÅRDA vindar och det åker MÅNGA bilar SNABBT. Men nu har man gått där *STATUS*.

Bron är osannolikt byggd (ingen trodde att herr Strauss skulle lyckas) och är ju då en hängbro med rörliga delar för att klara av jordbävningar.

Men som turist ledsnar man fort vettni. Så: NÄSTA! Vi gick en himlans brant backe där bilar köade för någonting.

Jodå: de väntade på att få åka VÄRLDENS KROKIGASTE GATA. Den heter Lombard Street och man måste ha extra trafikpoliser för att få trafiken att fungera. Jodå. Och där stod vi och fotograferade. Fast gatan var ju ändå söt.

Och vi fick motion av att gå upp och ner längs gatan. För att typ se en fin röd Mustang. Pappa sa ”ta kort på den hära!” så det gjorde jag och chauffören verkar ju inte sådär jätteuppmärksam på vägen han kör…

Sedan hörrni: om ni någon gång åker till San Francisco: ni MÅSTE åka Cable Car!! Låter såååå turistigt och det är det, men världens härligaste kör. Vi hoppade på och blev bossade att stå såhär och sådär och tyckte killen i bak (som hjälpbromsar på kabeln) var rent otrevlig. Men sedan visade han hur det går till på en Cable Car: svarade på frågor, SJÖNG en gospel om gatorna vi åkte förbi. OCH DET VAR SÅ HÄRLIGT att hänga ut och susa ner för gatorna och bara VARA i San Francsico.

Men allt härligt har ett slut och vi hoppade av och tackade adjö till vår härlige Cable Car-bromsare. För turistorken tog slut och vi hamnade på Union Square en stund innan vi åkte högst upp i Macy’s för att äta middag på the Cheesecake Factory. Kan rekommendera! Man får väldigt mycket mat och fin utsikt när man väntar på sitt bord.

Och såhär glada var Svempy och Karito.

Nästa dag började med ”dagens Mustang”.

Och vi började vår klättring  upp mot Coit Tower.

Hamnade i världens mysigaste trädgårdar.

Har jag nämnt att SF är byggt på 4o kullar eller? Det märktes… *kämpa mjölksyran*

Men man måste nog kämpa lite för att förtjäna sån här utsikt! Ena hållet: Bay Bridge.

Andra hållet: Golden Gate Brigde. Väldigt bra utkikspunkt som vår flygplansgranne tipsade om. Hon tyckte att man skulle skippa Twin Peaks och satsa på Coit Tower, så det gjorde vi. Bra tips! (bra träning)

Vi åkte vidare på vår lille buss och passerade Columbus Tower i finansdistriktet. Riktigt pampigt grönt hus som Francis Coppola tydligen skrev Gudfadern i. Han äger fortfarande huset om någon vill hälsa på. Själv har jag inte ens sett Gudfadern, men tyckte att huset var hemskt pampigt.

Kikade upp mot Transamerica-pyramiden.

Och susade förbi kompisar.

Men hade inte tid att prata just då.

För jag hade tagit sikte på Alamo Square, ett viktorianskt område som är väldigt fotograferat pga sina sju pastellmålade systerhus.

Denna ”sevärdhet” förstod inte riktigt min far. Själv tyckte jag att det räckte med fin utsikt och fina hus.

Så papsen tog en tupplur på Alamo Square medans jag brände mina knän i Kalifornien-solen.

Som en sista glimt av San Francisco gick vi en kort promenad i Golden Gate Park innan min blodsockernivå slog nya lägstarekord och vi panikletade matställe. Eftermiddagen spenderades kring Union Square och den sista middagen åt vi på Daily Grill på Geary Street. Där kan jag rekommendera en dundergod Caesarsallad (OBS sallader är enorma i USA).

Så sov vi vår sista natt i San Francisco och vad vi hittade på sen får ni höra om en annan dag.

Annonser
Det här inlägget postades i Äventyr, Foto. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s