Kultur-Karins Stockholms-mega-dagar

Tidigt i tisdagsmorse stod min ärvda farmorsväska redo för avfärd  mot huvudstaden (älskar att packa inför en resa, vad man ska ha med och använda).

Åkte genom Sverige medans det blev dag.

Läste den här mycket bra boken.

Och mina fina svarta vinterskor började bli lite slitna och ledsna, men det är ju såna här fina ingådda skor man ska göra huvudstaden med!

Och nog kom jag fram till storstan! Åkte med tunnelbana hit och undrade som lite vart jag var någonstans?

Jag hamnade på Gärdet med liksom i fel ände och kunde inte riktigt lokalisera vilket håll jag skulle gå åt. Blev lite fundersam över skyltarna som satt där? Sådana här bjuder inte riktigt väg 87 mot Östersund liksom.

Men jag kom till lite mer igenkända områden. Här medverkade jag till exempel (för nio år sen!!!!) i Lilla Sportspegeln, jo man är ju som lite halvkändis vet ni!

Traskade vidare och tyckte mig se lite Djurgården.

Och likt ett ryskt palats reste sig Nordiska museet i skyn. Min första hållplats för min vistelse!

Var ganska pepp på detta museeande! Har som aldrig varit på museum (förutom älskade Jamtli) och tänkte att det vore på sin plats när jag ändå skulle kulturturista.

Hejade på Gustav Vasa: tjenare!

Och fick mig en audioguide så jag gick runt likt världens DJ med laserpinne mest hela muséet runt.

Hamnade i utställningen om hår.

Läste typ såna här gamla reklamer.

Och läste om trender som gjort att vi rakat bort allt hår på kroppen.

En hårig banderoll i taket.

Lite kärlekstips!

Och lite nutidshistoria.

Tog hissen uppåt och fick höra att stora salen var 24 meter hög och 100 meter lång. Ett rejält vardagrum säger jag.

Utställningen om folkkonst hamnade jag på sen. Här är några fina livstycken.

Och jag laserpekade på. ”Zapp!” så fick man höra allt om moraklockorna fårn Medelpad som heter Ångemanlansbrud och livstycken och skedar i trä.

Fina fåglar i taket.

Och fina broderier från typ nu.

En annan bra del av museét: där dockhusen fanns!

Men alltså titta! Tänk att få möbler och pilla (eller bara titta!) på detta. Magnifikt!

Nästa del var smyckesutställningen. Jag dreglade såklar vid tiarorna, diademen och de smyckade kammarna. Ser ni vad fint eller??!

Men mitt huvud klarade som inte mer museande så jag tog mig till shopen och handlade mig lite fina saker. Mest presenter som jag ju inte kan visa.

Strandvägen låg bra till att promenera bortåt på.

För farmor hade sänt mig på uppdrag att leta tallriksunderlägg i Svenskt Tenns butik. Det jag sökte var dock slut och det var ju hemskt tråkigt, men jag spatserade vidare.

Hittade en kunglig dramatisk teater och lärde mig nu var den låg. Skulle ju som hit och titta på teater till kvällningen.

Men först skulle väskan ur sitt låsta skåp på Centralstationen.

Och jag checkade in på mitt lilla enkelrum.

Och spanade in utsikten. Ganska så mysigt att se strövande myror i eftermiddagsolen.

Men själv orkade jag inte gå en meter till. För jag hade lyckats få en blåsa under hälen (!) och tänkte att man faktiskt får göra som man själv behagar och köpte med mig en sallad och kollade Breaking Bad tills klockan slog en sisådär halv sju.

Och jag var ju mer än redo för teater liksom!

På med nya kappan och upp och iväg!

Hamnade snabbt framför denna ganska så otroliga stenklump.

Lite såhär kände jag kring ”Farliga förbindelser” som jag såg (en liten recension om man så säger): Farliga Förbindelser: kommer in tom. Jag har aldrig varit på teater förut. Aldrig sett professionella skådespelare på Dramatiska teatern. Just nu när jag skriver detta är det paus och jag smyglyssnar på Jonas Malmsjö bakom ridån. Man är så nära. Det är ingen skräm mellan oss. Inga paraboler som sänder. Ingen playknapp att stänga av och på med som man vill. Vill kunna göra sånt här jämt. Se och uppleva saker på riktigt. Det är så fantastiskt att höra enbart röster. Inga högtalare. Bara en gammal byggnad ämnad för just detta (inget jädra multitaskande sporthall eller folkets hus). Huset är ämnat för en skådespelares röst och rörelser. För att alla i salen ska höra och se. Utan mikrofon och storbildsskärm.

Människor man hört på tv, talar nu just till mig ( och en dramatenpublik) och de tar i från magen och kan inte ta om och ändra. De är här nu.

Men om själva pjäsen då: Farliga Fördbindelser av Christoffer Hampton och Chordelos de Laclos är ett spel om makt och skådespel. Hur man spelar med människor, och vilka medel man använder (mest kärlek och sex visar det sig). Alexandra Rappaport, Malmsjös gånger två och min stora anledning till mitt besök: Adam Pålsson. Det är naket och många bra sägningar om hur man måste agera för att att sig fram, bli lyssnad på. Att man som kvinna måste ha en karaktär hundra gånger starkare än en mans, för att vi så lätt kan förkastas, på bara en minut av en karaktärslös man enkom pga hans kön och (faktiskt) inbillade status och makt.

Och den är jättekul vissa gånger, men jag kan inte skratta rakt ut bland andra, tydligen. Fnissar ibland om ni vill veta. Men kan ju försvara mig med att det finns mycket billiga skämt och det är ungefär samma nivå som amatörteatrarna hemma. Och en tyck ju att de kan de la skippa när man gå på Kungliga Dramatiska Teatern. Tack och Godnatt.

Sedan hände denna enorma framgång i livet: Adam Pålsson (justuspalsson på instagram) gillade min bild från Dramaten. (Ja den till höger, mycket representativ bild på mig!)

Jag tog mig hem i ruset av instagramgillningen (ja jag är lättflörtad på det jag) och sov min första natt på el hotello. På morgonkvisten hade det blivit onsdag och det spelades morgonmysmusik ur mina högtalare.

Svart var dagens färg. Den bästa klänningen att prova kläder i enligt mig själv. Och bästa frisyren som inte blir alldeles elektrisk när man drar fyrtio tröjor på och av. Dagen skulle alltså spenderas strövande mellan huvudstadens butiker.

Men först laddade jag med dunderfrukost. Och power-girl-bok.

Mina braiga långa handskar skulle få följa med ut på äventyr.

Och Drottninggatan har en fin del där det finns Strindbergska citat i asfalten.

Hit till Beyond Retro tog jag mig. Ett hemskt bra ställe om man har öga för second hand och bläddra fort mellan galgar (det har inte jag) men jag hittade ändå en fin blommig sak som jag tänkte skulle bli min bästa kompis i sommar när det är så där JÄVULUSISKT varmt. Fick alltså ett nytt livsmål också: bli bättre på second hand. Blev ju som hemskt stressad av alla därinne som var så hemskt COOLA och som bläddrade oerhört fort mellan alla galgar. Helt sjukt. Men ska som sagt träna upp denna förmåga.

Jag hamnade på Kungsgatan.

Och tillslut vid Sturegallerian.

Där hängde det cyklar i taket.

Men den dära gallerian var inget att vistas i. Passade apselut inte in och mådde liksom dåligt av allt bakåtslickat hår och otrevliga attityd. Men jag hade liksom ett mål med besöket: Hedengrens bokhandel.

Mitt i fanns en mycket bra resebokavdelning som jag bläddrade i länge.

Men energin tog slut och jag kom på att jag inte hunnit med någon lunch. Blir som lätt så när man inte har med sig någon som är trött och less och hungrig och säger det åt en. Akutlöste denna situation genom den bästa smoothien jag någonsin intagit. Från naked juice bar och henne nåt i stil med Mango Mania. Den sörplade jag i mig medans jag storögt stirrade ut alla brattis.

Fast den är ändå rätt fin. Den där Stureplan.

Men som sagt: ta sikte på Hedengrens om ni vill spatsera i en fin bokaffär och fynda fina reseböcker.

Jag tog och snörde på promenerarskorna och tog sikte på Nordiska Kompaniet.

Jomenvisst skulle jag på ännu ett lyxarplace. Men även här hamnade jag på bottenplanet på världens finaste pappersavdelning. ALLTSÅ. Finaste stället jag varit på. Ville ha alla skrivböcker och fotoalbum, men det fick räcka med två fina block till lillasyster. (ursäkta mobilsuddigheten)

Här är jag och NK. Fint va? Nedanför mig är Café Entree och väskavdelningen där jag tänkte köpa mig en nyckelring av fin märke. Men det var ju som så att jag satte liksom smoothien i halsen när jag hörde att den skulle vara dyrare än mina tågbiljetter (tur och retur).

Så kom då en fantastisk stund på dagen. Jag fann en hängselkjol som jag liksom haft som livsprojekt att finna. Check på den.

Och klockan slog 17.15 och då hade jag reserverat bord på något så mumsigt som Taverna Brillo.

Så en solokvistmiddag blev det. Jag beställde in en himlans god Potatispasta med parmesan och salvia. Typ MEGAGOTT. Till det drack den snart tjugoåriga damen en fanta av årgång -13.

Vill ni se potatispastan närmre? Såklart vill ni ha närbild på min Gnocchi.

Mellanlandade på hotellet en sväng, och blev nästan påkörd av en traktor av märket ford. (Jomenvisst, det kändes som hemma)

På sängen radade jag upp dagens shopparskörd. Typ: fin nyckelring, klänning, skrivbok och presenter till systrarna.

OCH ETT PAR VÅRSKOR! Utan klack i mocka och lack i en puderrosa våroptimal kulört. Mycket nöjd.

Från Taverna Brillo köpte jag med mig en bulle i deras bageri och kollade på ”Honey Boo Boo” (bästa femåringen jag vet).

Men man måste ju ha en kvällsaktivitet tänkte jag och gick rakt över gatan till Sergelbiografen och bänkade mig framför ”Små citroner gula”. Huvudrollen spelas av Rakel Wärmländer, ni vet hon med ostkroken i näsan i ”Se upp för dårarna” (där jag älskade henne). Men om ni ska på bio närmsta tiden, se inte ”Små citroner gula” då. Den var INTE bra. För glättig och slafsig och bara nej, nej, nej.

Men den dåliga bioupplevelsen till trots så sov jag mycket bra och dagen grydde även över rum 241 med fönster mot Drottninggatan.

Det var torsdag och därmed balettdag för mig. Sist jag var på Operan och såg ”Nötknäpparen” hade jag på mig min blåa nya klänning och jag tänkte att detta skulle bli min Operaklänning.

Morgonposerade i hotellhissen och släppte ut håret för att det var torsdag och då kunde håret få fara och flyga som det ville.

Lärde mig att man inte ska gå så bananas i frukostbuffén utan tog istället och åt det jag brukar till frukost. Mådde mycket bättre med att inte chocka kroppen med brownie till frukost, hehe. Kim Jung Un gjorde mig sällskap i SvD.

Jag packade ihop mig och tog tunnelbanan till Slussen och gick såklart vilse på Södermalm det första jag gjorde. Men jag hittade så småningom till rätt utgång från tunnelbanan och tog sikte på tegelbyggnaden längs vattnet.

Den var en mycket bra torsdag och om man spanade mot Djurgården kunde man se hur de byggde på den nya (livsfarliga) jättegunga som de bygger på Gröna Lund. (Det högsta farliga tornet med flagga i topp).

Vårsolade litegranna.

Hamnade vid Fotografiska och spanade in vilka som hade utställningar.

I Ruud van Empels utsällning fanns denna twilightskog som var lite småläskig sådär.

Men det mesta var lite småläskigt. Men jättevackert. van Empel skapar sina bilder av enstaka fotografier som han klipper ihop till ett enda verk. Den här ovan var min favorit (svag för björkar ni vet) och två blonda flickor som egentligen är ett helt gäng med barn som morfats ihop till två individer. Man blev som lite brydd först om det var en docka eller ett riktigt barn som stod framför en. Vad är verklighet? I den serie som denna bild ingår har några av verken pekats ut som nazistflörtar om den ”Ariska rasen”. Men as a matter of fact så är utställningen till största del utgjord av verk på ”svarta” barn i samma konstform (flera ansikten-kläder-hår-kroppar ihopmorfade). Riktigt mäktig utställning. Allt liksom lyste och man fick sig rejäla tankeställare.

I sista rummet visades en femtio minuters film om Ruud van Empel som rätade ut många frågetecken kring hur han egentligen tänkte i sin gestaltning av barn. En ryggar som lätt tillbaka av den vuxen/oskyldiga-bilden som gav lite pedifilistiska känningar.

En trappa upp ställde Anna Clarén ut en vardagsromantisk skir värld med ändå en slags svärta. Ungefär här kände jag att tre timmar på museum räckte för en dag och strosade ut genom entrén.

Hoppade på första bästa tunnelbana och åkte en station för att inta föda.

Tänkte att detta ställe kunde ju passa som bra vila för fötterna och bra mättningåtgärd för pastahungrig Karin.

Och så rätt jag hade. Älskar Vapiano. Och deras Carbonara. Mycket bra ställde det dära, där man får säga ”lite vitlök i tack” och ta sin lilla bricka och sätta sig vid ett högt bord och dingla med bena. Alla restauranger där man får dingla är över lag himla bra ställen.

Annat bra med Vapiano: basilikafest mitt på bordet.

Efter pastakalaset drog jag mig till Midsommarkransen för hade hört att det skulle vara himlans fint med gamla sekelskifteshus och fint sådär. Men såklart gick jag vilse (höhö) och fann istället (det oöppnade) Vintagefabriken där tre hemskt bra bloggerskor samlat sin verksamhet med bokskriveri och butik och sådärdå.

Åkte till Södermalm där jag hittade lite bättre (eeeeeeh) och tog mig en promenad längs Götgatan och snubblade in på ett ICA med hemskt  otrevlig personal (kring Medis) och köpte med mig en blodsockerförbättrande chokladkaka och lite mat till hotellrummet.

När klockan hann bli halv sju sisådär tog jag mig en promenad längs Regeringsgatan ner till Operan.

Tycker fortfarande är det är så himla bra grej att man får gå på Operan för en HUNDRING om man är under 26, likaså på Dramaten. Man får alltså uppleva teater, balett, opera osv för en hundring, vilket jag tycker är så jädrans bra.

Och jag gick och såg baletten ”Giselle” (tydligen en av de mest kända, men det visste ju inte jag) som handlar om Giselle som förlovar sig med två män samtidigt och det blir som lite snurrigt i hela kärlekskarusellen och en av hennes trolovande blir förlovad med en annan och Giselle dör av brustet hjärta. Låter ju som lite ”skyll dig själv” men jag kan lova att man likt förbannat snörvlar och lider med Giselle.

När Giselle kolat vippen blev det paus mellan akterna och Guldfoajén var öppen för att shoppa champagne och chokladbollar i. Jag tryckte i mig bitar av min tidigare inköpta chokladkaka och tog istället sikte på Strömterassen utanför Guldfoajén:

Där kan man titta närmre på byggnadskonsten och pilla lite på stenpelarna.

Och vinka till Carl Bildt och hans Utrikesdepartement: tjena tjena!

Och såklart njuta av en kvällsljum aprilminut på Operan.

Och om man kollade ner till höger kunde man se restaurangen jag lunchade på under min extravaganta prao i åttan (fem år sen!!!) där jag hängde med en riksdagsledamot en dag.

Men jag återgick till min plats på tredje övre raden (hade som ni ser världsbäst sikt) och fick se hur Giselle blev en vilie (typ skogsrå, vittra) som lockade in pojkar att dansa sig själva till döds. Som tur var räddade Giselle sin rätte man och blev själv räddad ur förtrollningen. Här har jag slängt upp kameran när vi applåderar som galningar (förställningen är därmed slut och jag bryter inte mot några fotoförbudsregler : ))))

Somnade gott efter min guldkantade torsdagkväll och vaknade sedan ännu bättre för: det var min tjugonde födelsedag OCH fyra pojkar spelade serenader till mig (eller ja till Drottninggatan) och det var inte alls dumma saker typ: Mumford & Sons, the xx ochOf Monsters and Men och annat bra i musikväg.

Eftersom det var min fölsis tyckte jag att det var på sin plats att jag gjorde precis det som behagade  mig och vad som föll mig in. Därför pluggade jag i öronen med Alex & Sigges podcast och åkte sedan tunnelbanan till Akalla (där Sigge är född och uppvuxen).

Lätt bästa jag gjorde på hela resan. Vaggades av tunnelbanan långt ner i jorden och fick en timmas avskärmning från min lilla omvärld. Hängde istället i ett mycket bra universum för en himla bra stund. Ska vi kalla det för ”metaturism”? Lyssna på någon, åka dit den är född och uppvuxen och ha dennes bok i väskan, redo för läsning. En är liksom helt omfamnad av någon man tycker är bra. (Mycket bra för mina besatthetstendenser i vilket fall).

Under Stockholmsvistelsen samlade jag på mig ett (om jag för säga det själv) ypperligt galleri av självstudier. Ni hittar såklart detta på Instagram och jag heter som vanligt karinskuriosa där också.

När min lilla djupdykning i Sigge Eklund (det där lät ju inte jättebra?) var till ända hamnade jag återigen på Åhlens City. Hittade liksom allt där. Här provade jag nya solisar. Vad tycker ni om dessa i sammet?

När jag hittat ett par solisar som passade bättre så sprang jag ikapp dessa gotlänningar som bjöd på födelsedagsglass!! Kusin Hedvig och hennes fästman (!) Jacob som var i stan dör Jerry Williams hejdå-show.

Vi skulle äta en middag tillsammans och hamnade först i deras hotellrum som inte hade några fönster, men desto bättre: tapet över Storgatan.

Sedan skulle vi som finna en plats att äta middag på. Karin fick som uppgift att brainstorma över detta faktum att vi behövde en plats som kunde hantera Hedvigs glutenintolerans. Därför valde Karin Vapiano där de är specialiserade på pizza & pasta…? Hade jag tappat alla hjärnceller? Inte riktigt, men det löste sig och Hedvig fick en fin caesarsallad och jag intog min avskedscarbonara.

Vi hade lite tid tills våra shower började, så vi tog en prommis längs vattnet. Här är vi, särskilt Jacob, fascinerade över hur länge änderna i Riddarfjärden kunde hålla andan under vattnet. Vi kramades hejdå vid Djurgårdsbron och de förlovade tu spatserade mot Cirkus och jag haltade längs Narvavägen tills jag hamnade framför Maximteaterns portar.

Jag skulle ju som se Alex Schulmans show ”Älska mig!” om bekräftelsebehovet vi alla verkar ha genom att söka uppmärksamhet med twitter, blogg, instagram un so weiter.

Såhär kände jag i pausen: Atmosfären innan allt börjar bara osar storhet, det spelas praktstycken ur musikaler och mastodontverk som får det att rysa in i märgen. Jag tycker mig urskilja att det är Sigge Eklund som valt musiken? Storheten fortsätter i exempel på narcissistiska ögonblick i offentligheten. Men Alex försöker också utreda varför man är som man är och hans anekdoter är helt sjukt gripande (även om en har hört mycket i podcasten). Han pratar om den ensamme stammande pojken. En känner igenkänning (jag är bra på att ta på offerkoftan, jag vet) när andra skrattar och jag påminns då om mina egna egenskaper som kan uppfattas som eljest och också utpekande. Andra delar av showen är musikaliska och det blir liksom mäktigt. Det första vi möts av i salongen är en storslagen inledning om hur vi blev såhär. Hur amöba blev fisk och hur vi ser möjligheter att bli älskade på alltfler sätt.

Alex nämner också hur vi liksom börjar består av flera lager och om hur vi har en kärna inuti. Kärnan är den vi är, hur vi verkligen tycker och tänker. De andra lagren har bildats av att vi vill bli gillade. Lagren som finns för att vi ska bli gillade för att tycka om en viss livsstil, musik, ja vadsomhelst.

Showen får mig att gråta, vilket är ett gott betyg. Den får mig också tänka till att det faktum att jag älskar showen (för det gör jag), gör det mig lättare övertalad, eller har jag lättare att ta in saker jag tycker är bra, lättare att älska? Lättare att sympatisera?

Ni borde i alla fall se showen, för nu åker den ut på turné i landet, så ni behöver inte bege er till en huvudstad. Så se denna, även fast ni inte älskar denne man, det är bara ett mycket bra tillfälle och ifrågasätta varför man gör som man gör, varför man lägger ut bilder till andras beskådan?

Mitt avstånd till den lille scentrappen.

Karins lille gråtna ansikte efter bra och känslomässigt involverande showis.

Jag tog mig också hem till Jämtland. Landade med nattåget i Östersund klockan 06.07 på lördag morgon och kände lite som bilden illustrerar inför att skriva högskoleprov hela dagen.

Så alltsomallt var den en hemskt väldigt bra resa. Det gick ju hur bra som helst att resa själv, äta själv och gå på  show själv. Man kan själv! Kan också konstatera att jag är lite för mycket Kälarne för Stockholm, men också lite för mycket Stockholm för Kälarne. Så vad blir det av dette livet hörrni?

Annonser
Det här inlägget postades i Äventyr, Foto. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s