I don’t speak Norweigan but I can if you’d like

Det var som så att det blev onsdag den 5 december. Ett snöoväder drog in över Sverige och rapporteringar om inställda tåg, urspårade tåg, insnöade resenärer nådde min familj. Lite snö har väl inte skadat, tänkte lillasyster och jag. Så vi packade ner täckbyxor, kjolar och snöskyfflar-handskar. Får vi skulle vara beredda på Sibirien och danskaos. Vi skulle till Oslo för att gå på konsert. Farmor, som absolut inte ville ha några barnbarn på tåg i snöovädret, uttryckte sig som de flesta i vår omgivning (fast lite mer rakt på sak): ”Men en dära käringen Gagga har ni ju redan sett! Stanna hemma för guds skull!!”

Tur är väl att vi är minst lita vältaliga och envisa som farmor. Vi satte oss på natåg 71 mot Hallsberg.

Men vaknade av att se detta (när vi borde närma oss Hallsberg). Gävle var vi inte riktigt glada över att stirra ut på i fyra timmar.

Men vi gjorde det bästa av situationen: Mumsade klementin och godis och inledde det eviga telefonköandet till SJs kundtjänst. För vi hade tydligen tappat både fart och konduktör under natten.

Det började röra på sig, åbäket till tåg. BAKLÄNGES dock.

Men så blev det fart. Stirrade ut på detta i några timmar.

Såhär mysigt hade vi det i bädd 24 och 25.

Vi fick mäktigt tränga oss i köerna på Centralen för att bli ombokade.

Åt kulinariskt utmanande mat.

Fick hoppa på nytt tåg.

Vi var nu uppe i 13 timmar på tåg ❤

Kollade på Brave.

Vi lärde oss trafikmeddelanden utantill. Växelfel är mest använda ord.

Vi hamnade i Karlstad! Happy!

Näe!? Fyra timmar efter tabell var vi i OSLOOOOOO!!! Checkade in och hoppade på buss. Skulle vi verkligen hinna?

Såklart! Vi utmanade ödet och la våra jackor i ett hörn. Man kan ju inte dansa i vinterskrud liksom.

Vi pressade oss fram. Retade upp en och annan norrman. Men vi kände att om ens tåg blev så sent och om man har åkt så långt så är man VÄRD att stå långt fram.

PEPPEN!

Sedan började tillställningen och allt var så bra. Det enda som svek var bildkvaliteten. Ursäkta.

Det är ju liksom något överjordiskt magiskt med att höra takten till sina favoritlåtar liksom pulsera genom hela kroppen. Sådär så att blodet liksom kör i 180 och bubblar på.

Ståplatserna var så sjukt mycket värda. Och att få en flod av bra uppmaningar och ord rakt in i örat från en kvinna som förstått grejen med hur man utnyttjar sin så kallade berömmelse, är ju en helt sjuk grej.

Men även de mest fantastiska ting får ett slut. Vi åkte sillpackade buss hem mot Jernbanetorget. Sov på saken och vaknade till människospaneri och äggröra med juice och varm choklad.

Vi hamnade framför kameran i denna utsökta outfit.

Strosade Karl Johan fram till de sönderdansade fötterna sa ”tack och adjö” och magen skrek. Då tog vi in på den mest norska restaurangen vi hittade (hrm….)

Tog en fika på ett mindre bra fik och spanade ut över Sentralstasjonen.

Sprang för att hinna med tåget. Fick frost och choklad på jackan.

Blev såklart försenade. Väntade på tåg.

Spanade efter möss på spåren.

Och landade änteligen hemma efter nästan två dygn på tåg. Med de nyinköpta pyjamasbyxorna och svullna fötterna har jag gjort Kälarne osäkert sedan dess.

Mycket tågstrul, men så värt att ge sig ut i snöstorm om ens mål är den norska huvudstaden och fröken Gagas tillställning. Dock så tror jag att vi kan showen utantill nu, och inväntar ny turné innan vi ger oss ut i snöoväder igen 😉

Annonser
Det här inlägget postades i Äventyr, Foto, Jag är född såhär (Gaga), Var Dag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s