Fingerkli, byhjärtat och bortlängtan

Kälarne.

Foto: Frida Norén.

Idag fick jag lite hjärteknip och fingerkli. För det är såhär hörrni. Det är så att jag är från en liten by i ett av världens hörn. Där finns en skola som jag gått alla mina skolår, en skola där jag numer arbetar. Nu är det tal om, under utredning och kris. Skolans högstadium kommer inom några år bara ha så få som 25 elever. Det diskuteras om man ska skeppa barnen till grannkommuner och lärare som pendlar. Men också väldigt sorgligt: att stänga alltihopa. Hela mitt högstadie. Där jag blev en stor del av vad jag är idag.

Det är ju en fin by. Inget extravagant, men där jag växt upp. Min största trygghet. Men det är också ett slags avsky. För den är långt ut i skogen. Allt är på bristningsgränsen att läggas ner och försvinna. Vi blir bara färre och färre. Och jag vet egentligen inte vad jag vill jag heller. För jag vill ju att mitt liv ska befinna sig i en by i framtiden. Men jag vill ju också bort, bort. Göra annat. Tänka  på annat. Åka tunnelbana och sitta på kafé om kvällarna. Inte tänka på vinterdäck och långa bilresor. En ständig velan. För om jag gör allt det där, så kommer kanske det  inte finns något att komma tillbaka till. Ingen skola, inget dagis, ingen affär och ingen plogad väg.

Jag vill stanna kvar och bära allt på axlarna. Ta hand om allt.

Jag vill bort och skita i allt. Skeppa bort allt så man slipper bry sig.

Annonser
Det här inlägget postades i Skriverier & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s