Allt är bara en lögn va?

Overkligt. Jag vill att allt ska vara lögn.

När jag äntligen växt, fått vara jag och trivts. Så rivs allt ifrån mig. Jag kommer inte längre cykla till skolan på en skramlig ärvd transportör längs Allégatan. Mitt lås till mitt blå skåp är bortplockat. Jag har längre ingen obligatorisk närvaro i kemisalen klockan 09.45 på tisdagar. Mina eftermiddagar kommer inte längre fyllas av långa fysiklektioner eller suckar över läxor.

Mitt liv ser inte längre likadant ut. Vi kommer inte träffas i slutet på augusti för upprop igen. Vi är inte längre det vi, vi var.

Min samhällsintresserade själ var vilsen i en naturvetenskaplig djungel och fick fäste i en annan faktor. Människorna kring mig var fantastiska.

Men så kom dagen. Aldrig har mina känslor komprimerats så. Inga fler kemi lektioner. Lyckan. Inga fler korridorkramar. Sorgen. De minuter vi spenderat tillsammans som vi. Det är inte längre vi.

Aldrig har mina tårar bränt så ont mot mina kinder. Aldrig har jag kramat så hårt. För mitt hjärta vet: det krampar och slår. Det vill hålla fast i det som är bra. Det som är jag. Det som definerar mig. Ni som såg mig, lät mig vara annorlunda och ni som uppskattade mig.

Jag älskar er av hela mitt hjärta.

Annonser
Det här inlägget postades i Foto, Skriverier & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s