Jag håller fast och du släpper taget

För en vecka sedan skålade vi i vatten och vin och skrattade och snubblade. För det var ju bara femtio dagar kvar till dagen då vi säger hejdå. Dagen vi skriker och hoppar och åker flak. Då vi alla går åt olika håll och vill olika saker. Än är vi lika. Lika och samma. Samma grupp av människor som sammanförs av bokstäver som utgör vår klass. Grupper som gör oss lika, för vi går på samma skola. Men den dagen är sista dagen vi alla tillhör samma makt. Sista andetagen vi har samma öden. Sedan är vi bara människor. Inte elever med ångest över nervsystem som ska kunna rabblas och inga tal vi ska hålla för varandra med en väntande dom av betyg och applåder. När vi inte längre är sammansvetsade. Var tar vi då vägen? När ingen ”obligatorisk närvaro” binder oss samman? Om jag håller fast och du släpper taget? Om mina drömmar inte innehåller samma stora planer som dina? Är jag då värdelös? Är jag då en pessimist som inte ens kan drömma stort? Och du någon som kan släppa taget och vandra utan ordentliga skor när jag har vandrarkängorna på. Du vågar gå barfota. Men jag vågar också. Jag vågar ha vandrarkängorna på och gå över myrar och över sten.

Dina barfotasteg är dina drömmar. Mina käng-klamp är mina delmål.

Jag hoppas vi en gång ska stå samman igen. Barfota och med kängor.

Sympatisera med varandra över framtidsångesten litegranna?

Annonser
Det här inlägget postades i Skriverier & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s