Där grenarna är ramen och du är tavlan

Ibland älskar jag verkligen mina geografiska koordinater. Att jag dessutom kan förflytta mig snabbt till en annan plats. Därför utnyttjade jag en mamma-ägd bil som stod ensamen på gårdsplanen på förmiddagen. En bilnyckel i nyckelskåpet och en kamera på axeln. Sedan favoritmusiken på högsta volym och isiga, frostiga träd längs med hela ens framfart. Som en allé av soldater och marsalker i givakt med svärden höjda.

Där dundrade jag fram till mitt mål var nått. Till den allé jag förälskat mig i under sommarmånader.

När träden står längs vägen och följer varje steg. Till evigheten och mer.

Tills tårna är frusna står man där i snön. Super in varje andetag i andakt.

Tar en liten omväg på framfarten hemåt. Kör så det glider och drar. Bara för att man kan och för att på en enslig skogsväg måste man göra sånt.

Stannar till och kisar in i sökare och tittar.

Fortsätter och följer kabel och linje. För att nå rätt adress och sjunka ner i lugn.

Annonser
Det här inlägget postades i Foto, Skriverier & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s