Den oktoberstund då kroppen fyllts med en kopp av England

Den var september och måndagkväll när jag satte mig på väskan och fick den där goda känslan i magen. Den där känslan när väskan går igen, och man vet att snart så blir det åka av.


Så med fjärilar i magen gick jag till sängs för att suga i mig energi till den som komma skulle. Klockan ringde innan solen tänkt tanken på uppstigning. Med rullande väska och basker på huvudet spatserade jag mot skolan byggd av tegel. På vägen mötte jag tidningsbud. Det enda som hördes var ljudet av mina klapprande skor som trippade i takt med koffertern mot kullerstenen. När transporten på fyra hjul och två plan av sovande naturvetare passerat gränsen mot landet i väster började tisdagen på riktigt. Klockan slog tio och morgontrötta ögon piggnade till i kontroller av pass och vätskor.Med en norsk kapten vid rodret hamnade vi fem timmar bort från vårt slutmål. Så vi hoppade på ännu ett färdmedel.

När solen fick ner över motorväg och buss fylld med pirriga jämtländska magar så svängde vi in i Scarborough. Där inleddes vår veckolånga vistelse. Iväg for vi, till herrgårdar och parhus. Alla inkluderade med heltäckningsmattor, trånga trappor, stora koppar te och välkomnande engelska famnar.

Jag vaknade till en samling måsars sång och fick mig ett stort glas brittisk mjölk. Tog tag i mitt liv och färdades på fel sida av vägen. 

Vi såg stränder och museum. Spatserade och grubblade över matematik. Satt på gräsmattor i sommarvärmen. Skrattade åt Engelsmän med svenska flaggor och åkte med galna chaufförer i minibussar genom staden.
Innan dagen blev torsdag så satt vi framför hus i regnbågens färger och skrattade.

Att stå på brädor och vingla i vattnet stod på schemat. Vi fick kurs i hur en våtdräkt tas på och skvalpade i vågorna med herren med håret i tussar. När vi torkat tårar och hår spatserad vi ner mot civilisation och shopping. Fick torka tårar igen. Man måste göra det när man hittar fina klänningar och butiker som skriker ens namn. Och när sällskapet heter Freja.Till kvällningen bjöds det på fin torsdagsmiddag och min värdfamilj fick fina kepsar för att de var så söta. Ni ser från vänster Adrian, Julie, Sam och min värd Emma.Middagen låg gott och skvalpade i magen. Jag räknade pengarna i börsen och undrade varför britterna ska bära runt på så mycket mynt. När jag funderat nog på det, for vi på grillpartaj där inga bilder togs. Hade trevligt hela kvällen och ramlade i säng med ett leende på läpparna.

Mobilen ringde och det stod fredag på displayen. Det var bara att inse fakta. Dagen var fredag och det var dags att kliva upp. Den varmaste dagen i september skulle uppmätas. Och vi skulle på nya äventyr.Vi tog oss till en skog där engelsmännen kan springa fritt. De har ju inte samma frihet som oss svenskar, att kissa i skogen och promenera på grannens mark är tydligen inte en självklarhet. Selar och säkerhetsinstruktioner togs på och insöps. Vi skulle nu riskera livet i vajrar i träden. Åka linbana över tallkronorna och hänga i slitt med ena foten i en stigbygel och höra att det lättaste vägen skulle man inte gå. Vi gick apa helt enkelt.

När vi sedan åtagit oss utmaningen att cykla uppför backar och hoppa över grenar för att sedan susa ner för backar med lera stänkandes från däcken, så satte vi oss ner för att inta föda. Något engelsmän kallar chips.Trötta nackar masserades och vi packade ihop trötta spagettiben för att ladda om.
För damerna Nordlöf och Jonsson skulle få guidad tur genom Filey i mörkret och handla fredagsgotta! Så med våra värdar nedsjunkna i soffan vaggades vi till sömns av Harry Påttas äventyr.Lördagen välkomnade oss med en välbehövlig sovmorgon och en tripp till medicincentret. För min värd-tös hade lyckats skära fingret i de fiffiga sofforna med utfällningsförmåga.När alla skadade fingrar var omplåstrade hittade vi till Whitby och turistade runt. Vi mötte världens största hund. En björn.Min värdmamma, jag och värdsyster poserade sedan framför staden. Jag var fräck nog att behålla solglasögon på, men skyller på otroligt sommarväder.Sedan var det Adrian, Emma och Julie som fick smila upp sig.Vi turistade vidare. Poserade under valben. Vilade benen på pub och rullade vidare för middag på ännu mysigare pub mitt ute i skogen. Insåg att klockan var mycket och letade tills vi fann där det ryktades om poolparty.Efter tokig taxitur från den herrgårdsliknande gården hittade vi till huset där det pumpades musik, skrattades och dansades. Vi mötte en glad fröken Lekedal och hittade pojkar i fönstren. Var även nära att stjäla ett paraply med babuschka-dockor på, men hejdade mig i sista stund.Det blev utflykts-söndag. In i bilen och ut till morföräldrar för att plocka hallon, promenera runt sjöar, äta bisquits och dricka te.Vi vinkade hejdå till mormor och morfar med en lapp med min bys namn och uttals-guidning. För vi skulle titta ner på Scarborough, fika på terrass, hitta Anne Brontës grav och göra söndagsmiddag med Yorkshirepudding med stuffing.

Med Yorkshire-pudding i magen och nytvättat hår, la jag huvudet på kudden, för att vakna upp till en måndag med inbokat York-besök. Efter hejdå-kram till nattarbetande mamma for vi för att spana, shoppa och störa lugnet. Mumsade smörgåsar och letade presenter. Hittade Harrys Diagongränd och prövade hundmössor. Så åt vi avskedsmiddag. Satte oss på väskorna igen för att få dem att gå igen. Somnade till en liten stund och lämnade utbytesveckan 03.45 på tisdagsmorgonen. Åt de sista engelska smörgåsarna. Knaprade KitKat och jämförde handbehåring på flyget mot norrmännens älskade land. Blev genomsökta och sniffade i rumpan av knarkhundar och anlände hem.

Annonser
Det här inlägget postades i Äventyr, Foto, Skriverier & tankar. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s